Att försöka göra en lång historia kort är en omöjlighet.

När allt tog slut mellan mig och Jocke, och jag tvingades lämna Djursätra bara för att kunna avsluta förhållandet, så valde jag att bo i en oisolerad lillstuga hos Mickan. Men jag visste också att jag inte skulle kunna bo där i vinter. Så jag började mitt letande efter en bostad. Jag var desperat och ledsen. Jag var helt jävla förstörd, fem år åt helvete. Jag hade planerat upp allt med honom. Giftemål. Barn. Hus. Rubbet.
Jag pratade med min chef om min bostadssituation och hon tipsade mig om ett hus i varola som kanske var till uthyres. Kanske en chans till omstart. Hon berättade att grannbonden arrenderade marken där. Så jag bestämde mig för att ta mod till mig och åka till honom och fråga om numret till ägaren. Men det där med att ta mod till mig är inte min starka sida. Jag har alltid varit feg när det gäller att ta kontakt med nya människor. Nu var inte han ny för mig, jag hade varit där förut och visste gott och väl vem han var. Jag visste därför också att han hade fullt upp med sitt, och jag ville inte vara i vägen.
Det tog mig nästan tre veckor innan jag vågade mig dit. Men vad hade jag för val? Var ju tvungen att ha ett hem.
När jag kom till gården så mötte jag den människan som jag skulle komma till att spendera hela min sommar med. Den människan som skulle bidra till den bästa sommaren i mitt liv. Och hennes pappa ska vi inte ens tala om. Hela den familjen tog in mig med värme i deras hus, i deras familj. Dom hjälpte mig att kontakta ägaren till huset. (Nu blev det inte att jag fick hyra huset, men det är inte dit jag vill komma).
Den här människan som jag lärde känna hela sommaren. Hans familj tog in mig och fick mig att känna mig hel igen. Utan min familj i Lanna och den i Karlsgården hade jag aldrig överlevt sommaren. Jag hade aldrig haft modet och orken att avstå Jocke. Jag hade tappat orken och gått tillbaka till det livet jag hade innan. Ett liv som var fullt av psykisk misshandel och misär.
Eftersom det var Leif som fick mig till att träffa Mickis och hela familjen gunnarsson så gör det så ont i mig att han är borta. Det gör så fruktansvärt ont.
Jag går och väntar på att han ska komma gåendes på gatan, jag hade gjort vad som för att se honom halvsova vid köksbordet. Jag hade mer än gärna ätit en extra kaka bara för att få en sista fikastund med honom. Jag saknar honom så. Och jag hade så gärna velat att allt skulle gå vägen och att korna skulle få vara kvar. Jag vill inte att Lena ska behöva leva sitt liv utan honom , och jag vill inte att Mickis eller Mathias och deras syskon ska behöva leva deras liv utan sin far. Så jag ställer mig nu denna frågan; Varför? Varför just honom?
Och varför just nu?
Han var verkligen världens snällaste. Dömde inte någon och ville alla väl. Han tog hand om alla framför sig själv. Och särskilt sina kossor.

Livet är orättvist.