Arbetslös.

Jag har blivit arbetslös. Efter allt slit och blod svett och tårar jag har slösat på den gården så är det slut. Jag känner mig så tom. Mitt jobb, mina kossor.
Jag vet inte vad som händer nu.
Livet känns piss just nu.
Tur jag har min karl som håller modet uppe.

Att försöka göra en lång historia kort är en omöjlighet.

När allt tog slut mellan mig och Jocke, och jag tvingades lämna Djursätra bara för att kunna avsluta förhållandet, så valde jag att bo i en oisolerad lillstuga hos Mickan. Men jag visste också att jag inte skulle kunna bo där i vinter. Så jag började mitt letande efter en bostad. Jag var desperat och ledsen. Jag var helt jävla förstörd, fem år åt helvete. Jag hade planerat upp allt med honom. Giftemål. Barn. Hus. Rubbet.
Jag pratade med min chef om min bostadssituation och hon tipsade mig om ett hus i varola som kanske var till uthyres. Kanske en chans till omstart. Hon berättade att grannbonden arrenderade marken där. Så jag bestämde mig för att ta mod till mig och åka till honom och fråga om numret till ägaren. Men det där med att ta mod till mig är inte min starka sida. Jag har alltid varit feg när det gäller att ta kontakt med nya människor. Nu var inte han ny för mig, jag hade varit där förut och visste gott och väl vem han var. Jag visste därför också att han hade fullt upp med sitt, och jag ville inte vara i vägen.
Det tog mig nästan tre veckor innan jag vågade mig dit. Men vad hade jag för val? Var ju tvungen att ha ett hem.
När jag kom till gården så mötte jag den människan som jag skulle komma till att spendera hela min sommar med. Den människan som skulle bidra till den bästa sommaren i mitt liv. Och hennes pappa ska vi inte ens tala om. Hela den familjen tog in mig med värme i deras hus, i deras familj. Dom hjälpte mig att kontakta ägaren till huset. (Nu blev det inte att jag fick hyra huset, men det är inte dit jag vill komma).
Den här människan som jag lärde känna hela sommaren. Hans familj tog in mig och fick mig att känna mig hel igen. Utan min familj i Lanna och den i Karlsgården hade jag aldrig överlevt sommaren. Jag hade aldrig haft modet och orken att avstå Jocke. Jag hade tappat orken och gått tillbaka till det livet jag hade innan. Ett liv som var fullt av psykisk misshandel och misär.
Eftersom det var Leif som fick mig till att träffa Mickis och hela familjen gunnarsson så gör det så ont i mig att han är borta. Det gör så fruktansvärt ont.
Jag går och väntar på att han ska komma gåendes på gatan, jag hade gjort vad som för att se honom halvsova vid köksbordet. Jag hade mer än gärna ätit en extra kaka bara för att få en sista fikastund med honom. Jag saknar honom så. Och jag hade så gärna velat att allt skulle gå vägen och att korna skulle få vara kvar. Jag vill inte att Lena ska behöva leva sitt liv utan honom , och jag vill inte att Mickis eller Mathias och deras syskon ska behöva leva deras liv utan sin far. Så jag ställer mig nu denna frågan; Varför? Varför just honom?
Och varför just nu?
Han var verkligen världens snällaste. Dömde inte någon och ville alla väl. Han tog hand om alla framför sig själv. Och särskilt sina kossor.

Livet är orättvist.

Sista dag ett.

Nu får det vara nog. Nu tänker jag ta tag i min vikt för sista gången, för MIN skull! 

Jag skiter i hur jag ser ut egentligen, huvudsaken är att jag mår psykiskt bra!

Och det gör jag inte just nu.

Behöver inte vara trådsmal och se sjuk ut, kurvorna ska finnas. Men konditionen och vikten skulle kunna bli bättre.

Det är dags att ta tag i det en gång för alla.

Så idag är dag ett.

Nu är det slut på fettot.

Förvirrad är bara förnamnet..

Dags att skriva av sig lite igen känner jag. Jag har kommit till en punkt i livet där jag inte har en aning om något.

Jag trivs inte på mitt jobb, det är en sak jag vet säkert. Jag trivs med djuren och chefen, det är det psykiska jag inte klarar av. Nu har det gått över i panikattacker, jag klarar inte av att veta att idag kan jag få en utskällning. Sen så har min axel börjat att krångla, så jag funderar på om det är dags att byta jobb. Dags att byta inriktning? 

Jag vet iallafall att någon förändring behöver ske, snarast.

Det är till och med så illa att jag börjar undra om det är dags att skaffa en unge, bara för att jag ska ha någon i livet som aldrig skulle lämna mig. 

Känner mig kluven. Det går precis runt och jag är elak och pikar Jocke hela tiden om att han inte har jobb, men jag kan inte hjälpa det. Utan mig har vi ju ingen inkomst. Det är en jävla press jag utsätts för. Hur kan jag ens tänka på att bringa ett barn till denna världen? Under denna dåliga ekonomin? Vad själviskt av mig. 

Det enda jag säkert vet är att jag sitter i skiten. Riktigt i skiten. Jag har inga vänner att prata ut med, ingen syster som jag kan med att prata om det med. Ingen. Allt känns hopplöst. 

Det är tur att jag har Quiddy. Hon finns alltid där för mig, och jag finns alltid där för henne. Men just nu har hon det svårt, hennes bästa vän har blivit såld. Hon skriker när jag kommer till stallet, det gör ont i mitt hjärta. Har kommit fram till att hon behöver ha en stadig vän som aldrig kommer lämna. Det är lite som med mig, hon är livrädd för att bli lämnad. Problemet är att det inte finns ekonomi till en häst till. 

Så jag har mycket att fundera på, det känns jobbigt.

En sak vet jag säkert iallafall, jag och Jocke har aldrig haft det bättre och jag ska göra allt i min makt för att vi ska hålla livet ut.

See you soon then /Ems

 

Så länge var vi ifrån varandra..

Vi var ifrån varandra en vecka,  sen blev jag och jocke tillsammans igen. 
Detta uppehållet har bara gjort oss starkare. Älskar verkligen honom och vill inte vara med någon annan!

Det negativa var väll att träningen gick åt helvete.  Och farfar dog..

Men nu jävlar ska jag ta tag i livet. Jag ska må bra.  Jag ska orka mer. Och jag ska vara nöjd med min kropp!
Häll yeah 💪

Hela mitt liv har rasat samman...

Vart ska jag börja?
Jag och Jocke har gjort slut,  känns så jävla tomt.
Efter fem år så är allt slut, aldrig mera mysa med honom. Känner mig förkrossad.
Usch.
Det enda positiva med situationen är att jag har börjat gymma och städa mer, för att fly bort från min hjärna.

Efter fem år så kommer jag aldrig mera pussa den jag älskar och aldrig mer mysa med Leo...  Aldrig mera baka med Leo.
Känns som att mitt liv är förstört.
Men jag ska nog överleva detta,  jag får sysselsätta mig.
Fokusera på min viktnedgång.  Och mina djur.

I sommar så sticker jag till Grekland och jobbar en månad,  mys! Så jag tror nog att jag ska kunna överleva detta också.
Tror det iallafall...

Koncentration

Dags att ge sig.
Sluta ät så mycket.
Sluta mesa mig.
Gå ner i vikt, nu.