Jag trivs inte på mitt jobb, det är en sak jag vet säkert. Jag trivs med djuren och chefen, det är det psykiska jag inte klarar av. Nu har det gått över i panikattacker, jag klarar inte av att veta att idag kan jag få en utskällning. Sen så har min axel börjat att krångla, så jag funderar på om det är dags att byta jobb. Dags att byta inriktning?
Jag vet iallafall att någon förändring behöver ske, snarast.
Det är till och med så illa att jag börjar undra om det är dags att skaffa en unge, bara för att jag ska ha någon i livet som aldrig skulle lämna mig.
Känner mig kluven. Det går precis runt och jag är elak och pikar Jocke hela tiden om att han inte har jobb, men jag kan inte hjälpa det. Utan mig har vi ju ingen inkomst. Det är en jävla press jag utsätts för. Hur kan jag ens tänka på att bringa ett barn till denna världen? Under denna dåliga ekonomin? Vad själviskt av mig.
Det enda jag säkert vet är att jag sitter i skiten. Riktigt i skiten. Jag har inga vänner att prata ut med, ingen syster som jag kan med att prata om det med. Ingen. Allt känns hopplöst.
Det är tur att jag har Quiddy. Hon finns alltid där för mig, och jag finns alltid där för henne. Men just nu har hon det svårt, hennes bästa vän har blivit såld. Hon skriker när jag kommer till stallet, det gör ont i mitt hjärta. Har kommit fram till att hon behöver ha en stadig vän som aldrig kommer lämna. Det är lite som med mig, hon är livrädd för att bli lämnad. Problemet är att det inte finns ekonomi till en häst till.
Så jag har mycket att fundera på, det känns jobbigt.
En sak vet jag säkert iallafall, jag och Jocke har aldrig haft det bättre och jag ska göra allt i min makt för att vi ska hålla livet ut.
See you soon then /Ems
